Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1852, sida 2

nödgats tigga mig bråd, likasom så många tappra mån, hvilka lyckats undkomma ryssarnas svärd. Jag hade då hvad jag ännu har, min herre, ett uppriktigt och känslofullt hjerta; min anspräkslöshet gjorde, att jag utan ledsnad kunde emotse den blygsamma bana, som stod öppen för mig. Jag gladde mig innerligt i hoppet att en dag erhålla anförare-batongen vid den storhertigliga theaterns orkester; högre sträckte sig icke min äregirighet. Helt och hållet upptagen af mina pligter, öppnade jag aldrig mitt hjerta för den första ungdomens dåraktiga psssioner, men en dag, sedan jag satt mig vid min anspräkslösa notstållare, lyftesjag, kanske för första gången, mina blickar upp på den glånsande samling, som prydde operasalongen. Storhertigen skulle bevista representationen af en ny opera. Hertigdömets förnämsta personer trångdes i logerna. Jag kastade endast en tankspridd blick på damernas lysande drågter samt på de ordensband och det guld som betåckte herrarnas uniformer. (Forts.) ee I TTR