Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1852, sida 1

——— —— —— —— ———— Men, just för orimlighetens skull och emedan det alldeles icke angick mig, så uppgjorde jag i mitt hufvud en hel roman öfver denna min supposition. Man gaf Hugenotterna, och jag föreställde mig, att Seribe i kärlekshandeln mellan Valentine och Raoul framställt grefvinnan Ulrikas och sekund-violistens äfventyr. För ösrigt, hvarje gång som ridån gick ned, följde musikern icke sina kamrater till foyern, utan lutade sig tillbaka på sin stol, lade armarna i kors öfver bröstet och öfverlemnade sig oafbrutet åt sin favorit-betraktelse. Emellertid var grefvinnan Ulrika de Hanzig icke ensam i logen; gubben som var i hennes sållskap, (var det vål hennes far eller hennes man?) måste nådvåndigt hafva mårkt den blonda violistens beteende; men långt ifrån att visa sig förtörnad deröfver, tycktes han snarare uppmuntra det med sitt småleende. Hår var ett problem att låsa; men de båsta problemer i verlden förlora snart sitt behag, når man med såkerhet vet att man icke äger nyckeln dertill. Också når Valentine och Raoul föllo vid samma knall, under starka applåder från en sekt-anhängare, som satt bredvid mig, och som oupphårligt kal