Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1852, sida 2

hennes rörelser. — Jag är bättre nu, yttrade hon ändtligen. Låt mig luta mitt hufvud mot eder axel. — O fröken, O! O Mathilda! Ni vill luta edert sköna hufvud mot den minst värdiga af alla axlar? utropade B. hänryckt. Hvilka ljufva aningar, uvilka djerfva förhoppningar uppstiga ej i min själl Rycx mig icke ned från himmelen, för att dö i afgrundens qval: Ni vet jag älskar er, älskar er så som ingen dödlig ännu älskat: Ni svarar ej? För himlens skull — låt mig ej längre plågas i ovisshetens skärseld! Gif mig, med blott ett ord, lifvet eller döden! Men jag måste höra detta ord från edra fria läppar. — Ni måste borttaga masken! — Dominon darrade och tryckte sakta B:s hand. Utom sig af förtjusning aflöste denne masken, färdig att sjunka ned för sin dyrkades fötter. Masken faller — och, o ve! — B. studsar flere alnar tillbaka, vid åsynen af sin goda vän, löjtnant N:s välkända, mustacherade ansigte. Denne kastade sig baklänges i soffan med ett gapskratt, men B. utropade förbittrad: — Hvad Theodor! Ar det du, som haft mig till gäck i afton? Hvad har jag gifvit dig för anledning dertill? Det här har gått för långt. Det skämtet blir oss dyrare än du anat. — En minuts lugn blott, svarade N., nu plötsligt allvarsam vid åsynen af sin utaf harm dodsbleke vän, och du skall sedermera få göra med mig hvad du vill. Minns du ej vårt vad i somras, då du svor öfver min hårda handtryckning, och jag påstod att jag skulle kunna krama din band tre gånger på en afton och du skulle ändå bli dödligt kär i mig? Minns du ej att vadet gällde en butelj champagne? — Det olycksaliga vadet; utropade B., jag minnes nu allt.