Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1852, sida 2

33333ii — 8 Långt ifrån Skandinavien. Till Charleston. Det var en stilla Söndagsmorgon i Februari, som jag förde mina saker ombord på skonerten Charles A. Greiner, som låg vid en af broarne i Philadelphia, och var destinerad till Charleston i Syd-Carolina, för att afgå samma dag på morgonen kl. 8. Det. var blott få menniskor på gatan; Qvåkarstadengjorde i dag skäl för sitt namn; det rörliga lif, som eljest om hvardagarne eger rum här på gatorna, åfvensom utefter hamnen, hade nu vikit för sabbathens helghållande; klockorna ljödo från de särskilta kapellen och bönehusen, och Februarisolen förgyllte spirorna på stadens mängfaldiga kyrkor. Ehuru det var tidigt på året och tidigt pä morgonen, var luften dock icke sårdeles kall; himlen var klar och blå och den obetydliga vind, som krusade flodens yta, var gynsam får oss, som skulle söderut. Jag hade intet resesällskap, emot vanligheten, men hoppades emellertid att finna någon sådan bland passagerarne, som skulle afgå med samma skonert. som jag. Efter ett långre vistande i de nordliga staterna hade jag fattat det beslut att draga söderut, för att försöka min lycka och tillfredsställa en reslust, som alltifrån min tidigaste ungdom varit oskiljaktig från mitt våsen och lynne. Bårarne hade fört mina koffertar ombord på ö skonerten; jag betalte dem och gick ned i kajuttan för att bese lokalen. Kaptenen var ännu icke kommen. ombord, men man väntade honom hvart ögonblick. Skonerten, som skulle föra oss till Charleston, var ett vackert, snabbseglande fartyg, nåstan nytt, och mycket beqvåmt inråttadt för passagerarne. I kajuttan fann jag mina medpassagerare, en athletisk Irlåndare med ett ansigte, hvari hans nations styfsinthet, blandad med ihårdighet afpreglade sig, hans hustru, ett ungt, tyskt fruntimmer och en tysk bagaregesåll; vi voro inalles fyra, och alla reste vi i samma åndamål, nämnligen att probera vår lycka i -ihe sunny South (den solbelysta södern). Vinden friskade upp mer och mer, och vår kapten kom nu ombord. Det var en ung man, liten till vexten, med guldglasögon; han liknade snarare en dansk student, ån en amerikansk sjökapten. Efter att hafva bedt oss vara vålkomna, samt klådt om sig, gaf han ordres att låtta, och några få ögonblick derefter ilade den skarpa skonerten, lått som en fiskmåse, hån öfver Delaware-flodens böljor . Men luften hade blifvit kallare, och kajutvakten lade ett par skyfflar kol i kakelugnen. Vi hade ingen lots ombord; kaptenen ansåg sig för känd nog, för att icke behåfva betunga sitt rederi med en onådig utgift, och styrmannen, m:r Blake, som gjorde sin första resa med skonerten, gjorde icke heller så litet af sin kånnedom af alla bankar och grund, som finnas i Delaware-floden. Emellertid, då vi voro vid pass 15 mil från Philadelphia, intråffade den oturen, att vi plötsligen stötte på ett grund eller bank och blefvo qvarsittande der så vackert. Kaptenen påstod, att det ensamt och allenast var styrmannens skull, och styrmannen försvarade sig med, att han mycket vål kånde till denna bank, men att hela olyckan skett, emedan kapten gifvit ordern för tidigt. Denna hån——— AT