Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1852, sida 1

— —— F — ——— — Du? Stackars gumma! — Jag har mördat min egen dotter! Sedan dess talte vi icke vid hvarandra på flera dagar; jag började att förakta gumman, och tånkte på att lemna henne. Jag ansåg henne skenhelig och känslolös. Slutligen sade jag henne det helt uppriktigt. — Da talar sanning, och derföre har Gud skickat dig hit. Jag har icke ångrat mig nog, men ånnu har jag tid till vidare ånger, Innan du går, skall jag såga dig huru underligt Gud styrt, och huru han på sistone tuktat mig fullkomligt. Jag trodde att jag var fårdig, men nu ser jag att jag har mycket obegrätet. Logren — jag år din mormor. — Du, gummal det år osanning. — Sedan jag hört allt hvad du sagt om din födelse och om din barndom, känner jag igen dig. Jag hade en dotter, och du år hennes son. Jag var högmodig och egenråttfårdig; då slog mig Gud med sin tuktan. Min dotter låt förleda sig af en kringvandrande svensk; jag förbannade henne och dref henne ifrån mig utan barmhertighet. Hon födde ett barn i elånde och det var du. Hon dog snart och du lemnades som våg för vind. Jag brydde mig icke om alltsammans, utan