Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 2

Inrikes N. pneter. Götheborg. Emot den af oss uttryckta åsigt, i afseende å utminuteringen af starka drycker, att beståmmandet af ett minimiqvantum under hvilket starka drycker ej få försåljas utaf handlande, som eljest hafva rått att i större qvantiteter försålja samma varor, vore skråmåssigt och orimligt, samt att den enda lagbestämmelse som i detta fall kan anses förnuftig, år den: att i salubud ej må försåljas spirituösa drycker till förläring på stället, hvilket tillhör värdshuset, konditoriet eller krogen — emot denna åsigt har en ins. i förrgår upptrådt, och anfört skål, som visa att saken visserligen kan ses ifrån en annan sida. Emellertid anse vi dessa skål icke nog starka, att vi af dem kunnat blifva öfvertygade om att den sats vi framstålt varit oriktig. Ins. visar att den gållande lagen, som förbjuder handlande, att sälja spirituösa drycker i mindre qvantitet ån en kanna, icke år någon af de föråldrade lagar, som härleda sig ifrån de skråmässiga handelsoch nåringsbegreppens tid, utan att den fastmer icke är äldre än sedan sista riksdag, samt att den blifvit slera gånger af Rikets Ständer och Kongl. Maj:t skärskädad och ändock befunnen god. Med all aktning för de nåmnde statsmakternas vishet och gerna erkännande deras vålmenta afsigter, anse vi deras auktoritet dock ej så stor, att vi blott på densamma kunna antaga såsom rått och förnuftigt det som lätt kan bevisas vara oförnuftigt. Det år tyvårr icke det enda fall, i hvilket våra statsmakter visat sig hånga fast vid föråldrade grundsatser; fastmer skulle det, åtminstone hvad Rikets Stånder angår, mera hafva förundrat oss om någon af den nyare tidens sundare statsekenomiska åsigter kunnat hos dem genomdrifvas. Det år också just till följd deraf, som för hvarje vån af landets