Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 1

brister. Hår måste det ske, och just nu; jag vet att ni kommer från ett sockenbud, och har tygen med eder. Nog finnes det en smula öfver till mig också. — Det år emot all ordning och kyrkobruk, min vån. — Måste icke en prest komma hem, till den som ligger för dåden? — Jo? hvar år ditt hem? — Hår år mitt hem! svarade Logren dystert. Han öppnade björnhuden öfver bröstet och tillade: — Har jag icke döden i faggorna? Der glånste ett par pistoler och en lång, naken knif. — Icke skråmmer du mig med sådant, genmålte pastorn tryggt, jag dår hellre, ån jag vanhelgar nattvarden till vidskepelse. — Det var icke så menadt, herr pastor, svarade Logren dystert, i det han likvål grep om den ena pistolen, utan om ni nekar mig Guds blod till nåd, så skjuter jag mig sjelf i ögonblicket, och då kommer mitt förbannade blod öfver er för evigt. Han lyfte pistolen sakta, spånde den och vånde mynningen mot sitt eget bröst. — Nå! ett vänligt ord, Herr pastor: — Du har allvar med dig. Ditt skrister