Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 1

jag under den Svenske, kanske då; ty jag var med når det gålide sist. Men nu vill jag ha nåd och pardon af honom sjelf, deruppe. Han såg upp med en våt blick, till den flammande norrskenskronan. — Olyekligel du har dröjt bra långe dermedl — Annu har klockan icke slagit tolf deruppe, herr pastor! — Du har låst bibeln, hör jag. Du hoppas på den elfte timmans låfte. — Så går jag, men tiden förgär, och jag vågar icke följa er långe, ty vi komma snart till bebyggda stållen, derför må jag så först som sist, såga ut min innerliga begåran. Gif mig nattvarden, hr pastor, jag kånner att min sista stund år nåra. — Följ mig hem, så skall jag skrifta dig der i ro. Ingen skall göra dig något ondt, så långe du år hos mig. — Hundra rubel silfver åt den som fäller mig! svarade Logren hemskt. Ännu behåfver jag ett par dagar, för att tånka endast på honom deruppe. Hår på isen måste ni ge mig nattvarden. Hår år också en kyrka; en djup graf för många döda år inunder oss, han sjelf. har lagt detta kyrkogolf och sjelf har han satt upp det der hvalfvet, som aldrig