Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 2

vågs, och långt ute på den en qvart mil breda sjön. ökade den första körsvennen farten på sin springare, med några annars ovanliga piskrapp. Pastorns håst följde frivilligt efter med lika fart. — Hvad år det der? En björn, tror jag! skönt! — Han kastade tömmarne åt sin gamla drång, som satt bredvid i slådan, och drog upp sin studsare, som alltid medföljde på sådana utfårder, skarpladdad. De voro just på sidan om vilddjuret, som otydligt visade sig långst bort, der snömisten tycktes sammanpacka sig till ett hvalf. Pastorn lade till ögat, men den gamle finndrången gjorde en tvär svångning med häst och slåda, så att mynningen plötsligt rycktes från målet. Emellertid försvann den ludne i det hvita mårkret. — Hvad kommer åt dig, gubbe? frågade pastorn något förtrytsamt, i det han stoppade ned studsaren under björnfällen; det hade icke varit så illa, att få skjuta Nalle nu, han kan icke ha förlorat mycket af sommarhullet. — Herr pastorl det var icke Nalle! genmälte gubben tort. Det var en ann! Och änyo syntes längst bort i dimman en luden