Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 1

— — ——————————————— funnit någon enda stor finsk målare? Eller år denna natur för mycket skön för att kunna framtrollas på duken, och dess infödda betraktare i följd deraf så fördjnpade i åskådningen af den oefterhårmeliga verldsmålarens verkliga skapelser, att ingen dödlig vågat fatta penseln, eller vetat hvar han skulle taga fårgerna? Så måste det vara, ty annars skulle Finland hafva frambragt mången Ruysda! eller Fahlerantz. Jag vet icke om jag uttrycker mig rått, men det förefaller mig, som om den finska naturen hade någonting urfriskt, som påminner om skapelsens ungdom; ljuset har ånnu icke der fullt besegrat mörkret, men glånser så mycket skånare jemnte sin dystra motsats; moarnas dimmor åro så tåta, som om de nyssuppstigitur chaos; der finnes ånnu såkerligen månget berg eller moras, der menniskofot icke trampat, och glåmda våsenden från en förgåten verld synas trifvas der ånnu, når solen glittrar på de våta hållorna, och dimmorna blott sakta smyga .sig undan mellan mossiga trådstammar. Dylika föreställningar uppstodo hos mig, når jag håromdagen hörde en beråttels från det inre af Fnland; jag beslåt att återgifva den för mina låsare, men kånde, i följd af