Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1852, sida 2

och afton ett stort nöje med sina samtal, och emedan han år den första furste jag kånner, sem icke såtter på sig den vanliga fursteminen, så råra våra samtai meråndels sådana saker, som angå beredandet af menniskoslågtets frihet, och öfver hvilka jag uttrycker mig så fritt, som om jag icke talade med en furste. Dag från dag kommer jag hår i Carlsruhe i större nåd, i synnerhet hos markgrefven, men sjelf år jag så tankspridd och kånner en sådan tomhet i mitt hufvud, att i det enskilta umgånget ingen menniska kan blifva klok på mig. Endast ensamheten, skogen och aftonskymningen hafva blifvit samlingsplatser för mina förstrådda tankar. Då ingenting, som endast år för hufvudet, nu mera interesserar mig, så döm om min glådje, då jag hår fann några af Klopstocks oden, hvilka voro mig fullkomligt obekanta, men andas den djupaste, varmaste kånsla. Jag har fått det infallet, att göra en liten samling af de få poesier, som jag anser vara kånslans och sjålens sanna uttryck — ack, samla åfven du åt mig något skönt i den vågen; en gång, ja, snart skola vi låsa dem tillsammans. Slut.