det gifves på lilvets skiljovågar profetior i själens innersta, hvilka leda oss riktigare ån det måstrande förnuftets beråkningar. — Den kånsla, som fångslade mig vid dig, var just en sådan profetisk maning; — hvarje menniska har en genius, ett gudomligt inre ljus, som plötsligt upplyser den våg, Försynen bestämt för oss — ja, Caroline, jag måste anse vårt själsförbund för en gudomlig skickelse. — och jag förstår min egen lycka endast då, når jag under den tillbeder och tackar Gud, svarade hon andåktigt. Då slog pendylen i rummet. En sprittning genombäfvade båda, — Ackl når se vi hvarandra åter? suckade de djupt beklåmda. — Det jordiska lifvet, hoppas jag, skall icke långe skilja oss åt; jag skall följa prinsen till Strassburg och afvakta bref från Buckeburg. Vår förlofning skall, som jag förutser, medföra ett hastigt afgörande af min nårmaste framtid. Vi måste nu skiljas, men jag skall i mina bref göra dig redo för mina håndelser och företag. Lef väl, Caroline, en god engel skall vaka Öfver oss. Den första kyssen brann på bådas låppar. — — Nåstan med våld slet han sig lås och lemnade den gråtande flickan ensam. Ytterst upprörd hade han just lemnat huset, då Merk måtte honom på gatan.