lerder i Darmstadt, af Kleneke. (Slut fr. N:o 258.) Efter en kort tystnad betraktade Herder den älskade liksom hade han något på hjertat. Hennes min uttryckte innerlig kärlek och obegränsadt förtroende. — Caroline, sade han mildt, förlita dig med trygghet på min karakter, ty alltifrån barndomen har jag haft en sådan; — född i en torstig medelmåtta, har min karakter redan tidigt bildat sig midt ibland rörande scener och ensamma tankedråmmar. — Du år mig ju så helig, att jag hos dig förutsätter alla fullkomligheter, svarade Caroline hånryckt. — Huru underbart har icke Försynen åter ingripit i mitt lif — Caroline, ol det måste jag förklara för dig. Just vid den hår tiden har jag lifligt erfarit att själen, efter en lång följd af sorgliga tankar, på en gång vaknade till nytt mod, så att jagikånner all den glådje hvartill mitt hjerta år måktigt. Ack, tro mig,