Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 3

pedanter, vurmande menniskohatare och hemliga syndare. Allt hvad Herder sade om menniskans mål, mansoch qvinnodygd, kånsla och smak, var för Caroline en bild af hans sjål; och tyst fördjupad i dess betraktande, fann hon den stå i fullkomlig harmoni med hennes eget våsen. Denna eftermiddag var afgörande för bådas hjertan. Ingendera hade uttalat det, men dolde också icke för sig, att en skiljsmåssa numera var omöjlig. Ifrån denna söndag infann sig Herder regelmåssigt hvarje eftermiddag jåmnte Merk i Hessiska huset, der han snart ansågs som hemmastadd. Aldrig yttrade han dock till Caroline ett ord, som kunnat håntyda på någon fast förbindelse dem emellan. Händelsen fogade så, att de aldrig voro mellan fyra ågon, ty hvarje gång voro några vånner nårvarande, hvilka, ehuru de voro tysta deltagare i deras själsförbund, dock icke ville låta mårka det, för att icke såra flickans kånslor och vånnens heder. Ofta, sedan han om aftonen aflågsnat sig och efter de saliga stunderna i hans sållskap, satte hon sig på sången i sitt rum och blickade tankfull på den aftagande ljuslågan. I sådana ensliga qvållar grubblade hon på sitt hjertas åde. Och då hon, utan att han kunde