Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 1

Caroline; de enskilda citerade satserna ur Herders predikan hade blott ännu tydligare i hennes själ framkallat predikantens bild och förmiddagens heliga andakt. Nu inträdde han sjelf med det honom egna uttrycket af på en gång allvar och gläcje; hon erfor en ljuf, saliggörande känsla, då hon såg honom med aktning och nästan med vördnad helsas af alla, men sjelf hade hon icke mod att tilltala honom. — Då sökte hans blickar henne, hans drag antogo ett uttryck af salighet, han skyndade till henne och tilltalade henne i mild, förtrolig ton. De enda kånslor, som uppfyllde henne, voro tacksamhet och andakt. Hon framstammade sin tacksamhet för den uppbyggelse hon haft; i den förvirring, som förorsakades af beundran, sympathi och qvinlig blygsamhet, tillstod hon att hon icke kunde finna något uttryck för den stora, uteslutande verkan, som hans predikan haft på hennes själ. Med glödande passion, men ändå med allvar, betraktade han henne, han tycktes sjelf icke veta att han fattat hennes hand. Båda hade försjunkit i ett ömsesidigt betraktande, öga i öga, själ i själ. Men det var blott ett ögonblick — utan ord. Plötsligt försatte han sig tillbaka i sin omgifninng, efter en varm tryckning slåppte han sakta och omårkligt