Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1852, sida 2

arbeten som omedelbart afse guldutbytet och många tusen med arbeten som dermed stå i sammanhang. Hjordarne drifvas hundratals mil bort till guldtrakterns, icke, såsom tillförne, för att klippas för ullens skull eller fållas för talgens skull, utan slagtas blott för köttets skull; ullen och hudarne äro nu osäljbart afskråde och uppbrånnes fördenskull på stållet. All slags arbetslån har stigit och från Melbourne betalas i frakt till guldminorna 100 per ton eller ånnu mera. Det år blott med största möda, som det står till att förhindra matrosernas rymning. Befolkningen i Melbourne har redan ökats så starkt, att tusentals menniskor bo under tålt på de kringliggande fålten och likvål stiger deras antal fortfarande. Man beräknar, att under loppet af innevarande år ensamt från brittiska darne 100,000 personer skola utvandra till Australien, hvilka alla begifva sig till guldfålten eller åtminstone i deras grannskap. Detta år fakta och det följer af dem, att till våren nåsta år invånarnes antal i brittiska kolonierna i Australien från cirka million skall hafva ökats till ungefår 650,000. Det frågas nu, hvarifrån taga bråd till en sådan menniskomassa? Antaget, att det finnes tillråckligt för 550,000, så skulle dock alltid ett betydligt tillskott af lifsmedel blifva nödigt, sör att förebygga en hungersnöd. Den brist i skörden, som i Irland 1846—47 förorsakade 200,000 menniskors död och 10 millioners utgifter, var i proportion icke större. Det år icke att räkna på fruktbarheten af Australiens jord, ty det år fråga om anskaffandet af lifsmedel, som icke finnas och icke kunna finnas före nåsta skörd. Det år visserligen obekant, huru stor behållningen af sista skörden kan vara; det år dock icke att antaga, att medan så många tusen arbetsföra mån varit sysselsatta i minorna, något synnerligt arbete nedlagts på jordens skötsel, i synnerhet då man vet, att sårhjordarne af brist på arbetskrafter i många delar af landet måst helt och hållet umbåra den vanliga tillsynen. Äfven år det bekant, att under vanliga tider spanmålsafkastningen, frånråknadt några tusen quarters som blifvit utförda, jemnt och nått förslagit för befolkningens behof. Man talar om att Chili skulle kunna lemna spanmål i hvilken mångd som helst, liksom det åfven försedt Californien med dess behofver. Men från Melbourne till Valparaiso och tillbaka år det en våg af 17,000 mil tvårt öfver Söderhafvet, och den kan icke tillryggalåggas på mindre ån 3 månader. Men det plågar sållan i råttan tid upptåckas, att förråderna af lifsmedel åro otillråckliga, i synnerhet om, såsom uti ifrågavarande fall, något sådant år ovåntadt. Den resursen att hemta lifsmedel från Chili, hvartill såsom sagdt åtgå 3:ne månader, kan just af detta skål föga gagna, når hungersnöden en gång intrådt. Vidare åro att betänka svårigheterna att anskaffa nådiga fartyg. Men åfven om dessa svårigheter lemnas utan afseende, så får man dock taga i betraktande, att 40 fartyg, hvartdera af 500 tons drågtighet skulle behöfvas, för att från Chile hemta den spanmål, som erfordras för att betåcka bristen i Australiens egna tillgångar. . Slutligen kommer ålven dertill i betraktande, att produktionen i Chili dock åfven har sina grånser och att priserna genom utförseln till Californien stigit betydligt. Ett den 2 sistliane September i Valparaiso ankommit d. 28 Juli från Port Philip afgånget fartyg, hvilket skulle lasta mjöl och andra lifsmedel fann der redan, till följe af efterfrågan för Californisk råkning, priserna ovanligt höge och beråttade, att vid hans afgång från Pori Philip, d. v. s. 6 månader efter sista skörden, priset derstådes å mjöl var 25 pel ton. Times slutar med det rådet, att man böt sörja derför, att med från England afgående utvandrarne till Australien åfven ditsåndes så mycket spanwål som kan erfordras under tiden till nåsta skörd, ungefår 1 eller 13 tunna mjöl för hvarje person.