mer förminskas. Ett samfund, som vill hbehålla förtroende å allmänhetens sida, måste derföre låta det vara sig angeläget, att i tid afsöndra ifrån sig sådane individer, till hvilkas moralitet man ej åger tillit, åfven om deras yttre stållning visade sig ån så fördelaktig. Det år sannt, att individens fel kunna ej rättridligen tillvitas det samhålle han tillhör; men det är ock sannt, att på en vål vårdad jord förqvåfver den goda såden ogråset, åtminstone så att det alldrig kommer till någon styrka. Samma kraft har åfven den goda samfundsandan. Der den rått starkt herrskar, der blifver det svårt för individer af tvetydig karakter att tillvinna sig något inflytande. Om intet samhålle, ingen korporation, gålla dessa sanningar mera ån om ett köpmanssamhälle, hvarest handeln såtter dess medlemmar i mångsaldig beröring med personer åfven på de aflågsnaste orter, hvarvid detinbördes förtroendet år hufvudvillkoret för all fortfarande förbindelse. Det år således icke utan giltig anledning, som krediten spelar en så vigtig rol i affårsverlden, men denna kredit hvilar icke blott på anseende för förmögenhet, utan åfven och kanske mest på öfvertygelsen om personlig redbarhet. Då en köpman i ett aflågset land på god tro afsånder sina varor till en köpman uti ett annat, eller då han åt honom öppnar stora krediter, Så ligger det vigt uppå att denne icke sviker ett så stort förtroende. Intråffar detta, intråffar det åtminstone ej såsom sållsynta undantag, så får hela den ort, der förtroendet blifvit sviket, lida derför. Ett samhälle blir på detta sått — det må nu anses råttvist eller oråttvist — alltid i mer eller mindre mån solidariskt ansvarigt för sina medlemmars handel och vandel. Det år således för hela samhållets vålfård angelåget att, såsom nyss blifvit sagdt, redbarheten blifver ansedd såsom en egenskap, utan hvilken en person ej kan komma i nårmare gemenskap med samhållets dfrige medlemmar. Särdeles år detta af vigt för den yngre generationens af köpmån skull. Löslighet i åsigter och slapphet i afseende å sedliga grundsatser verka der farligare ån hos de åldre, då de passioner, som åtfölja denna ålder, derigenom komma att sakna all tygel. Kommer dertill besittningen af förmögenhet, hvars värde den icke känner, som ej fått lära sig sjelf sörvärfva något, i förening med okunnighet om eller glömska af de förbindelser mot medmenniskor, som rikedomens likasom all annan makt ålågger den enskilte, så erhålla de lätt näring alla dessa odygder, hvilka tyvärr icke äro sålsynta, af njutningslystnad, öfversitteri och slöseri, hvilka slutligen leda till vingleri och sist till bedrägeri. Mången rik mans son har genomgått denna bana, som slutats med elånde. Ja, det år sorgligt att tånka, att på detta sått mången omåtligt stor förmögenhet redan i andra hand försvunnit, utan att lemna ett spår efter sig, utan annat minne ån det som kan ligga i namnet på ett hus eller en gård, hvilket ånnu bibehåller sig efter en -för detta ågare. — Det år af vigt, såga vi, för denna yngre generation, att den får erfara att penningen ensam gifver icke heder, utan att dertill erfordras i första rummet soliditet till karakteren. Det smårtar oss att nårmast hafva blifvit föranledde till dessa reflexioner — hvilka ehuru triviala de må synas vål behåfva upprepas — af händelser, som hafva intråffat med medlemmar af Götheborgs handelskär, af samma beskaffenhet som de, hvilka inträffat tid efter annan i flera delar af landet, i hufvudstaden så väl som i landsorten. Man kan utan sjelfderömmelse såga, att vår köpmanskår förtjenar det goda namn och anseende den åtnjuter både inom och utom landet, för redbarhet i affårers uppsörande och utförande och soliditet i förmögenhet. Hår göras nemligen verkliga affårer och icke blott sådane spekulationer, hvilkas åtskillnad ifrån hazardspelet endast ligger deruti, att då i det . niiiiii — — (J 1232 andra AmMWarna tant