Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1852, sida 2

solstrålarna skimrade mellan boklöfven, och stållets enslighet delades blott af de i solstrålarna dansande myggsvårmarna, bofinken på grenarna och sjåriln, som fladdrade omkring blommorna. Man hade i den svala skuggrika skogen uppsökt den ålskningsplats, der fruntimmerna ofta och gerna plågade slå sig ned. En halfcirkel-formig gråsbånk, beklådd med mossa, tjente dem till hviloplats. Tillfålligtvis hade samtalet fallit på geheimerådinnan Hesses frånvarande syster, och Herder betraktade den yngsta systern med lycklig min, då hon med innerlig kårlek talade om den frånvarande. — Vi dela samma känsla, sade Herder rörd, åfven för mig år kårleken till föräldrar och ayskon ett heligt själsbehof. Ol jag kan icke för er skildra den smårta jag erfor vid underråttelsen om min faders dåd. — Min fader kånde jag aldrig, — min moder, det kåraste jag ågt i verlden, var mig trogen ånda till sin dåd, sade Caroline vemodigt och betraktade Herder, utan att sjelf veta det, med sjålsharmoniens stilla lycka. — Vår moder var en trogen, uppoffrande qvinna, tillade geheimerådinnan, i det hon