Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1852, sida 2

VR 7 — 2 ; Utrikes Nyheter, DANMARK. Köpenhamn den 28 Oktober. Ministeriet för Slesvig har kungjort en förordning, enligt hvilken tyska språket afskassas vid utfårdandet af kontrakter och skuldebref i de distrikter af Slesvig, der råttsspråket år danskt. Slesvigska jernvågens riktning, hvarom varit mycken dispyt, har slutligen beståmts af regeringen sålunda, att den från Flensburg skall gå i rak riktning till Tönningen Öfver Husum, och från denna sistnåmnda stad skall till Rensburg gå en tvärbane, som nårmar sig staden Slesvig på ett afstånd af cirka 3 mil. Altonabon S. Leidesdorff, som varit bankir i Paris och aflidit i Berlin den 7 sistl. Juli, har icke blott testamenterat sin födelsestad betydliga summor, utan åfven ihågkommit sta. ? den Kolding med en skånk af en ståndig ränta af 200 rbd. till högtidlighällandet af den årsdag, på hvilken denna stads inbyggare försvarat sig emot Tyskarnes anfall, ehvad det antingen sker genom utdelning aflifsmedel eller genom en måltid för de fattiga derstå. . h 2 des. Denna disposition vittnar om tånkesätt, 2 2 få H 1. som annars åro sållsporda hos infödda Hol steinare. L. har imellertid begått det misstaget att tillskrifva Koldings invånare åran af stadens försvar, hvilken icke tillkommer dem, utan danska armen. I Köpenhamn har öppnats en fyraskillingssubskription för de i stormen den 3 dennes förolyckade fiskrarnes efterlemnade och hade genom densamma tills i går afton insamlats 8400 rbd. Den afsslutas i deg. Från kungen har erhållits ett bidrag af 500 rbd. På kungens födelsedag har 14 fångar blifvit benådade, deriblad 2 polska judar, som sutit 25 år i straffanstalten såsom misstånkta för ett i Reinbeck begånget mord. I Thorsdags föll i Köpenhamn den första snön i vinter. . Riksdagsförhandlingar. Å folkthingets måte i Tisdags nedsaltes ett utskott af 7 medlemmar till pröfning af lagutkastet, betråffande tullgrånsens flyttning till Elben. Uti detta utskott invaldes: A. Hage, Kayser, Monrad, Schroll, N. Hage, Rothe och Knuth. I samma möte remitterades till andra behandlingen de i landstbinget antagna 3:ne lagarne om upphåfvandet af förbudet emot hornboskaps införande från Sverige, portofriheten 1853—54 och förlångningen af de den direkta handeln på fråmmande verldsdelar förunnade tuliindringar. Den sistnämnda kommer, i anseende till dess större vigt, att undergå granskning i ett utskott af 4 medlemmar. I thingets möte den 28 behandlades första gången Tschernings utkast till lag om Fästets öfvergång till sjelfegendom. Tscherning upprepade hvad han ofta förut yttrat, att lagen icke gick ut på att gynna något enskilt stånd, utan endast afsåg att utöfva en handling af rättvisa. — Inrikesministern redogjorde för resultatet af de förhandlingar som inom konseljen föregått rörande denna sak. Vid förra riksdagen hade ministrarne uttalat, att de ej ansågo en tvångslag för nödvåndig för ögonblicket, enär de frivilliga öfverenskommelserna hade en önsklig framgång. Det hade imellertid då yttrats, att det ju var möjligt, att förhållandena kunde så förändras, att en tvångslag blefve nödvåndig, eller att en sådan lag kunde föreslås, som ministren kunde skånka sitt bifall. Af tabeller från den statistiska byråen ville ban, såsom bevis för de frivilliga öfverenskommelsernas framgång, framhåfva, att från den 1 Januari 1850 till den I Aug. 1852 hade långt flera fåstegårdar förvandlats, tillsjelfegendom, ån under perioden från 1845 till den 1 Januari 1850. Framgången var alltså stigande. Ministern antog vidare, att gårdarne afbåndts till ett sådant pris, att innehafvarne, enligt all sannolikhet, mycket vål skulle kunna blifva vid desamma. Prisen voro alltså billiga. Han måste vidare bestämdt motsåga motionärens mening, att fästeafgifterna voro så höga, att fåstefamiljerna måste bli utarmade. Vore detta förhållandet, så skulle allmånna opinionen på ett helt annat sått hafva uttalat sig mot godsågarne; men deremot synes hos de i saken ointeresserade hafva yppat sig en fruktan för, att en tvångslag likvål icke vore helt och hållet öfverensstämmande med rättvison. Det fanns neturligtvis enskilta undantag af stränga godsågare; men deras namn nämndes åfven med missbilligande och deras exempel frestade icke till efterföljd. Först når obilligheten blef allmån, skulle opinionen blifva för en tvångslag. Ministeren var alltså emot sådan lag. Hans aktning för den ursprungliga och golstrålarna skimrade mellan hoklöfven. och