Herder i Darmstadt, af Hleneke. (Forts. fr. N:o 252.) Åter uppstod en tystnad. Ehuru intet ord ttrades, så herrskade dock emellan båda en öfverensståmmelse i känslor, ett stumt utbyte; — beundran i Herders och tacksamhet i Carolinas drag, möttes ofta med blygt sjelfförråderi. Ovillkorligt undföll hans låppar det dämpade utropet: — Ackl hvad ni år god! Med halsöppen mun stirrade Caroline på honom, utan att kunna frambringa ett ord till svar; hela hennes våsen uttryckte vördnad. Men under det de tysta gingo vidare vid hvarandras sida, kånde båda, att den ena i tysthet sysselsatte sig med den andra. Ett högt rop af krigsrådet, som med de båda andra damerna gick på den från körvägen skiljda gångstigen, uppskråmde dem plåtsligt ur deras kånslorus. — Jag fick just nu veta, ropade Merk, i det