Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1852, sida 3

HUÖILOÖIUIII. HUII I0MuSLC nas OlVer gulVud krypa under en inkörsport för att icke bli sedd midt på gatan i sin antediluvianska klädnad. Stormen var så häftig att näsan på en annan herre fördes ända fram på stora torget, der lyckligtvis en rask färjeman tog den fast med begge hånderna, så alt egaren återfick den. Han gjorde sig destomer förtjent af patriotiska sållskapets medalj, som han icke ville mottaga någon hittelön för nåsan. Från Båstad beråttas åter följande: Den sednaste stormen har härstädes åstadkommit nåstan lika besynnerllga verkningar som åskan plågar medföra. På stora gatan i vår stad hånde till exempel att en stark by lyfte taket af ett hus och svångde det långe omkring i luften, hvarefter taket nedföll på ett under bygenad varande hus, derå blott tak fattades. Egaren af nybyggnaden ble! mycket glad öfver denna present som kom från höjden och fullåndade hans arbete, men han blef snart ståmd af den olycklige, som icke långre hade tak Öfver hufvudet, under yrkande att han skulle förpligta återbåra taket. Den som fått det nekade härtill, hvilket mått allmänt ogillande i staden. Denna rättegång har sait staåens jurister stora myror i hufvudet. Den kommer att afgöra en ganska vigtig och invecklad rå!tsfråga. Kan ett af blåsten till något stålle fördt tak anses för hittegods? Alla stadens jurister ha vid en i går afton å stadshuskällaren hållen sammankomst diskuterat denna fråga. En af de nårvaranda anmärkte: om detta tak når det föll ned från himlen bade slagit sönder murarne på det under byggoad varande huset, i stållet för att alldeles falla in med det, skulle egaren af huset då erhållit skadeersältning af takets egare? Sunda förnuftet såger hårtill nej. Men hur kan då takets egare ha rått att återfordra sitt tak? Detta år en ganska qvistig invändning. Vi anse det också tvifvel underkastadt, huruvida man kan belt och hållet återtaga ett tak, som, vare sig af slump eller annan orsak, blifvit lagdt på ett hus. Deri ligger svårigheten, och den som af blåsten fått ett så godt skydd met en ny storm kunde väl svara såsom Leonidas svarade på Xerxes uppmaning till bonom och hans Spartaner att lemna sina vapen: kom och tag det! Slutligen heter det i ett bref från Påskallavik: Uader den sednaste stormen tog blåsten bort det utbyggda fönstret i köpingens moåhandel, trångde in i butiken och strödde ut på gatan negliggerna och hattarne. Det hånde sig att flere af dessa fruntim mershufvudbonader föllo ned på herrar, som gingo der förbi. Föreståll er en mångd skåggiga ansigten i kulörta sidenhattar och mössor med blonder och nackaröda band! Hela gatan utåt hördes gapskratt, men solyckligtvis förde stormen bort en af de skrattande, och han har sedan dess icke afhörts. Denna händelse satte alla köpingens innevånare i förskräckelse och gjorde ett hastigt slut på skrattlusten. Från alla delar af södra Sverige berättas dylika besynnerliga tilldragelser. . En säl i Paris. För icke långesedan fördes till Jardins des Plantes en sål, som utgör de promenerandes stora förtjusning. Man har inlogerat honom i en temmeligen vid bassin belågen i en park. Der lefver denna amfibie i fullkomlig enighet med en mängd änder, pelikaner o. s. v. Han har fattat en synnerlig ömhet för sin vaktare och följer honom såsom en hund. Hans gång på marken är högst egen. Han gör dervid små hopp, och betjenar sig vid denna rörelse mera af sin mage än af sina korta framben. Det tycks som om han skulle kunna blasa upp och spänna magen efter behag, så att den derigenom uppkomna elasticiteten hjelper honom att hoppa på sanden. Tid efter annan kastar man fiskar i bassinen, och sålen fångar dem med lika stor snabbhet som skicklighet. Detta djur tycks vara mycket klokt, och dess ögon uttrycka godhet. En kunglig måltid. Frazers Magazinberåttar följande anekdot. Jerome Bonaparte gaf, samma dag som han utnåmndes till konung af Westphalen, i Palsis-Royal, en middag för Pigault Lebrun och ånnu en annan vån. Då råkningen efter slutad måltid framlemnades, mårkte H. M. att hans fickor voro tomma, och att han åfven med sina gåsters bitråde icke kunde betala den. I detta dilemma inkallades vården och underråttades om den förlågenhet, hvari man befann sig. På dennes fråga om namnen på hans gåldenårer, sade sig den ena vara kammar herre och den andra bibliothekarie hos åonungen af Westphalen. Och den der tjocka herrn år väl konungen af Westphalen sjelf? sade vården ironiskt, i det ban pekade på Jerome. ÅAldeles riktigt! svarade den nybakade monarken. Men vården, som trodde att ban hade att göra med industririddare, som ville narra honom, förklarade, att de i vakten måste göra reda för sig. Bestört Öfver denna hotelse, erbjöd Jerome honom sitt ur i pant och fick då aflågsna sig med sina vänner. Men knappt hade de hunnit ned på gatan, förrån vården igenkånde den kejserliga namnteckningen på uret. Han skyndade då till poliskommissarien, denne till prefekten, denne åter till ministern och ministern till kejsaren. Följande dagen lemnade Hans Westphaliska Majestät Paris, för att taga sitt konungarike i besittning. Dykaren Green och hamns apparat. Vid sin andra nedgång till ångaren Atlantie, tråffade Green densamme på ett djup af 154 fot under vattenytan. Djupare har förut ingen dykare kommit; största djupet, som någon hittills hunnit, har varit 126 fot. Apparaten, bvaraf Green betjenar sig, består uti endrägt af kautschuk: på hufvudet har han ett slags hjelm af koppar, med ett stycke tjockt, slipadt glas för ansigtet. Från denna bjelm utgå tvenne rör, hvilka leda upp till båten, hvarifrån dykaren går ner. Luften förnyas genom dessa rör med tillbjelp af ett pumpverk, som skötes af fyra, stundom af sex man. I första ögonblickst som dykaren går ner med denna apparat, förekommer det honom, som om han skulle qvåfvas. Men denna känsla aftager efter hand, allt som ban går djupare. På ett djup af 10 fot under vattenytan år apparzten alldeles lusttom, och kautschuken utöfvar en tryckning på kroppen af 10 skålmaa I, så LV 9222dDt