lerder i Darmstadt, af Kleneke. (Forts. fr. N:o 251.) Krigsrådet ämnade just med sin retliga håftighet vederlägga Herders inkast, att tacksamheten mot hofvet i Eutin och kårleken till prinsen höllo honom qvar, då dörren till rummet plötsligen öppnades. Se der! — vi skola tala vidare härom under vägen — afbröt han sig sjelf hastigt, tryckte brefvet i Herders hand och vände sig om, för att helsa på Caroline Flachsland, som nyss intrådt. Blygsamt rodnande bugade hon sig för de båda herrarna; den vördnadsfulla blick, som Herder riktade på henne, föranledde henne att nedslå sina ågon, och med ålsklig förlågenhet nårmade hon sig mamsell Ravanell, som gladt kom henne till måtes. Åsynen af Caroline måste också göra ett högst välgörande intryck på ett ådelt, manligt hjerta. Ömedvetet imponerade hon genom sin milda karakter af jungfrulig qvinlighet. Då hon intrådde i rummet, med den låtta halm