Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1852, sida 2

Derpå stödde sig kapitenen med armbogarna mot fönstret och inandades nattluften i fulla drag. Han beböfde icke vånta så länge som han förmodat. Efter en knapp halftimmes förlopp hörde han hastiga och tunga steg i trappan. Vid dessa steg, som förrådde husbondens despotiska och håftiga karakter, lade Bramante mekaniskt handen på dolkfåstet och gick den kommande till mötes. I nästa ögonblick intrådde Ugo Simonetta (ty det var han), svärjande öfver sin betjentslyngel, som icke var tillstådes för att emottaga honom. Plötsligt såg han sig ansigte mot ansigte med Bramante. — Ni önskar tala med Lazarino? sade kapitenen, i det han hånfullt bugade sig; min Gud, det går mig oåndligt ondt — men jag har skickat bort honom i ett årende? — Hvad vill det såga? — Ingenting år enklare, signor; jag har i dogens nårvaro lofvat er, att gifva er uppråttelse för den ohåflighet, hvartill jag gjorde mig skyldig mot er, och i denna afsigt år jag nu hår. Venetianaren insåg ganska vål den fara, som hotade honom; men handlat rörelse under den vanliga kalla ks