Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1852, sida 1

— Min herre, fortfor fabrikanten, min hustru år för nårvarande opasslig. — Ack, det var illa! — Hon har någon tid varit vid ett dåligt humör. Skulle ni inte vilja hafva godbeten att spisa middag hos mig i morgon? Ni skulle bestämdt roa henne. — Är det er mening att jag skall roa er hustru? — Ja, visst. Jag ber eder, var god och kom! — Nåvål, min herre; men ni kånner naturligtvis vilkoren? Fabrikanten betraktade novellisten med stora Ögon. Vilkoren! upprepade han lik en man, som söker att begripa hvad ban icke kan förstå. — Naturligtvis, sade den andra helt lugn, om jag kommer på midoag hos en sabrikant, så kostar det 500 francs. : — Ahl — Naturligtvis! Ni fabricerar chemiska produkter eller bomullsvaror eller hvitbet-socker eller himlen vete hvad; ni såljer dessa varor och lefver deraf; inte sannt? — Jo visst; — men — — Jag, sade novellisten, lefver af mitt hufvud och af det, som jag kan göra dermed; det år min vara, ser ni. Om en förnäm herre bjuder mig till sitt bord, för att roa hans hustru, som har tråkigt, så kostar det 600 francs. — Hvilket kostligt skåmt! — Jeg försäkrsr er att jag aldeles inte skåmtar! Er hustru år vid dåligt lynne; eh bien! skicka mig endast penningarna, så skall jag komma och roa henne. Man kånner icke huru det gick med middager.