Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1852, sida 1

Tiden på dagen. Man gör soltecknet, höjer handen med tecknet midtför det ställe på hiwlen, der solen befann sig vid den tid man vill beteckns. Natt. Mean utbreder armarna och bänderna, de separe våndas nedåt, och lägger dem sedan öfver hvarandra, för att utmårka att någonting år betåckt. Död. Den venstra armen framsträckes sluten. Kraft, styrka. Man håller båda underarmarna tått intill öfverarmarmarna, samt de starkt knutna hånderna framåt, liksom om man hölle en riktigt vild håst i tyglarna. Kårlek. Man trycker de knutna händerna mot bröstet. Döda, slå ihjäl. Men rör den knutna handen, som om man sloge någon till marken. Man inser lått att indianerna, med ett sådant teckenspråk och dessutom många uttrycksfulla kroppsrörelser, utan särdeles svårighet kunna göra sig förstådda. Författaren och fabrikanten. I början af sistlidne September var en sabrikant i Paris bjuden på middag hos en domare derstådes. Glådjen ibland gåsterna var allmän, och dertill bidrog i svnnerhet de qvicka insallen af en bekant novellist, Som tillika skrifver förtråffliga lustspel. Han var denna afton i sitt båsta lynne, och hans qvickhet liknade ett hånryckande och brilliant fyrverkeri. . Då sållskapet uppsteg från bordet, tos fabrikanten novellisten åt sidan och sade med en bugning: cn — Ack min herre, hvad ni har bånryckt mig i dag! — Åh, min herre! 2 — Jo, verkligen! er talang år allmånt känd; men aldrig hade jag förestållt mig att den var så hånförande. — Jag ber er, min herre