Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1852, sida 1

— Der år hon, signor. Venetianaren bugade sig lått för Bianca. — Nådig herre, sade han vidare, våndande sig till dogen, tillåt mig att gifva er ett råd, och tillskrif denna djerfhet endast det lifliga interesse, som jag hyser för Ers Höghet. — Låt höra, svarade dogen med ett knappt mårkbart leende. — Ni talar om att uppskjuta Carmagnolas afråttning. Detta år en tanke af skonsamhet och mildhet, hvari jag af hela mitt hjerta instämmer, men har ni också betänkt den fara, som kan komma att hota er sjelf, om ni följer denna ert hjertas ingifvelse? Betånk vål, nådig herre, att just edra dygder hafva förskaffat er fiender i senaten, och många lura endast på tillfålle att skada er. Om det nu hånde sig så, att Carmagnola, oaktadt dessa bevis, i senatens ågon förblefve åfverbevisad om förräderi och otrohet, tror ni då, att man skulle draga i betånkande att anse den mildhet ni visat mot en i deras ågon skyldig, för ett brott? Tror ni, att det i Venedig, ja, inom sjelfva tiomannarådet icke finnes personer, som vore trolösa nog att anse denna mildhet för en viss medbrottslighet? — Men då jag nu år hår? ropade Bianca, med ett uttryck af långe kufvad harm. Om