Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1852, sida 1

— — —— let, så skola vi försöka ett annat medel — ack, om ingenting annat behöfdes, ån några goda dolkstötar! De gingo, stego i en gondol, som våntade dem icke långt från huset, och tio minuter senare intrådde de i dogens palats. De infördes i ett stort rum, hvars våggar, hvilka voro prydda med taflor af de största måstare, företedde för det beundrande ögat all konstens prakt; men alla dessa stora konstverk utvecklade förgäfves för Bramantes och Biancas blickar sin skönhet. Bianca var försänkt i alltför smärtsamma tankar, och hvad Bramante betråffade, så skulle den simplaste värdshusskylt — hade det också varit skylten på Blonda Phoebus— vid hvad tillfålle som hellst varit vida angenämare, än den mest fullåndade och konstrika tafla. Efter några ögonblicks våntan, öppnades en dörr, och en ålärig man intrådde. Bramante igenkände dogen Francesco Foscari, den vära läsare hittills endast flyktigt lärt kånna, och det just i den senatssession, dit Carmagnola såsom landsflyktig funnit medel att insmyga sig. Han var en man af medelmåttig längd, och hans svarta, genomträngande ögon förrådde ännu mycken själskraft. Hans strånga, med ett kort, grått, men tätt skägg prydda ansigte tillkånnagaf en ådel sjål, men der