Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1852, sida 1

Michaela gaf sin syster skrifdon, och Bianca nedskref en trogen berättelse om allt som var nödigt och tillade vid slutet, att hon, om man så önskade, vore beredd att sramträda inför senaten och med fingrarna på Evangelium asägsa ed på allt hvad denna skrift innehöll. — Och nu, signora, sade Bramante, måste vi gå; vi hafva intet ågonblick att förlora. De båda systrarna omfamnade hvarandra med tårarna i Ögonen. — Gå, min ålskade syster, sade Michaela, jag skall hår vånta er båda, Ack, hvad skolen J vål hafva att förkunna vid er ankomst! Jag ryser att tånka derpå. — Låtom oss hoppas, min syster, svarade Bianca, hvars ögon strålade af mod och hopp, dessa senatorer åro vål grymma, men de åro menniskor; de åro domare, mende skola inte våga att trottsa Guds vrede och efterverldens dom, och att åt bödelns bila öfverlemna en man, hvars oskuld blifver så tydligt ådagalagd. — Gud och den heliga Hilarius, min skyddspatron, höre er, signora, sade Bramante, med en blick mot himlen. Vi hafva att göra med ett starkt och listigt parti. Dock börja vi värt sörehafvande med beslutsamhet och tillförsigt — om vi inte på detta sätt komma till mä