Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 2

milda dufvor, på vårt soldatspråk, ser ni, år detta såttet, hvarpå vi bruka såga attden gode Guden år med oss! — Gud! ack jag, Gud måste understödja våra bemådanden! ropade Michaela, i det hon såg på sin syster och kraftigt tryckte hennes hand. Men såg 085, Bramante, hvilket medel har ni tånkt att försöka? — Denna fråga måste ni stålla till prinsessan Bianca, signora, ty hennes ingifvelser komma från hjertat, och hvad som kommer ur en sådan kålla, år alltid det båsta. (Fortsåttn.)