Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 2

—— Under några ögonblick hörde man ingenting annat ån de båda systrarnas snyftningar. Bramante stod stumm och orörlig i en vrå och låt dem ostörda öfverlemna sig åt den bittert ljufva njutningen, att för hvarandra utgjuta sin smärta och tröstlöshet. Efter känslornas första öfversvallning lugnade sig ändtligen de båda systrarna något. Bianca började att betrakta Michaela och kysste henne hjertligt på pannan. — Ack, hvad du är vacker min syster, sade hon till henne, och nu sedan jag sett dig, inser jag lätt, att han inte kunnat ålska mig. — Vi våxte upp tillsammans, sade Michaela, vi sprungo hela dagarna omkring i bergen och delade samma glådje, samma små sorger. Derför tillhörde hans hjerta mig och kunde inte tillhöra någon annan. — Och nu, sade Bramante med eftertryck, skola vi inte lemna oss ett ögonblicks ro, förrän vi slitit honom ur dessa blodtörstiga gamars klor. Jag har mod och kraft, ni har oskuld och renhet, vi försvara en råttvis sak, och om djefvulen sjelf i spetsen för sina behornade skaror — Når han nu såg att han förskräckte de unga flickorna, tillade han i lugnare ton: oo Ack blifven inte rådda, J fromma och