Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1852, sida 2

— Ja, sade Viscontis dotter, hvars majeståtiska växt ännu mer förhöjdes af amarondrägten. Jag tror att endast min nårvaro skall kunna godtgöra det onda, som man försökt tillfoga er herre, då man missbrukat mitt namn. Jag tror att en offentlig anklagelse gör ett offentligt försvar af nåden. Jag tror slutligen, att ett enda ord, af mig offentligen uttaladt i Venedig, skall kunna rådda grefven af Carmagnola, och jag begifver mig nu till Venedig, der detta ord skall ljuda så högt, att hela republiken skall håra det, och att hvarje förvexling mellan bedrågeri och sanning skall blifva omåjlig. Det år ett djerft steg det vet jag, men Gud kallar mig, och jag lyder hans röst! Bramante var utom sig af öfverraskning och glådje. — Är ni fårdig? frågade Bianca mildt. — Om jag år fårdig? — Ja, visst år jag fårdig, svarade Bramante något förvirrad. Min håst står der fullståndigt sadlad, ty ensam eller i sållskap hade jag just nu nådgats begifva mig på våg. Han tog afsked af den tjenande brodren, hoppade upp på sin håst och red, i följd af af en vink från Bianca, vid hennes sida, under det stallmåstaren följde dem några steg bakefter.