Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1852, sida 2

son har ej antecknat sig till taxering för brånvinssupande, men tråssas öfverlastad. Den mångdubblade plikten skall utkråfvas. Hvaraf? Den pliktfällde har inga tillgångar. Ännu ett sått att befolka fångelserna, hvilka äro nog fyllda förut. — Ökad beskattning på brånvinsminuteringen bar nu nåstan öfverallt trådt in praxi. Olyckligtvis föder den en mångd af lönnkrögerier, hvilka knappt nog den verksammaste polis förmår håmma. Vi hafva sett ifrån Calmar en person pliktfålld för 45: te resan lönnkrögeri. Det år, såsom man finner, en svår sak att. finna något verksamt resultat på tvångets och förbudets våg. Vi erkånna dock, att det år en sak, som ej får alldeles underlåtas under nårvarande förhållanden, derest icke det onda skall stiga Öfver sina bråddar, men det år en labyrinth ur hvilken det ej år så lått att reda sig. I allmånhet måste man alltså verksammast arbeta på dfvertygelsens och den moraliska våckelsens våg. Den sörmögnare må föregå den fattige, husbonden sin tjenare med exempel af återhållsamhet, sparsamhet, arbetsamhet och ett gudfruktigt och sedligt lefverne i allmänhet. Och man må ej glömma det stora inflytande som en yttre tresnad, samt ett ekonomiskt välstånd och oberoende har på den inre renheten, på den moraliska sedlighetskänslan. Det år ganska ofta som elåndet och hopplösheten drifver till rusdryckens falska tröst och till total andlig försossaing. Hår kräfves alltså broderliga hjertan och händer till deltagande och verksam hjelp, i förening med urskiljning och förstånd, att finna råtta medlen till alla dessa skarors uppråttelse, som nu lefva för stunden, utan tanke på hvad som derefter skall komma. I sanning — frågan om brånvinets utrotande låses ej blott genom lagbud, ännu mindre genom tomma deklamationer; utan genom kårleksfull och upplyst samverkan af alla ådlare krafter i samhållet. Håpnande öfver den allmånna okunnigheten i landet upptåndes för icke många år sedan alla bildade samhållsklasser i Förenta Staterna af ett brinnande nit att hjelpa det onda. Det kan sågas, att de gingo man ur huse till denna strid för upplysningen, icke skyende några uppoffringar får att vinna målet. Man kånner hvilken bild Förenta Staterna nu företer. Tidepunkten år inne för oss att draga i hårnad mot ett ondt, som långe nog frätt på vår fordom kärnfriska solkstams rot, en fiende, som drifver elånde i våra boningar, bringar fiendskap i familjerna, befolkar fångelserna och låter skaror af barn uppvåxa på brottets och vanartens bana. Vaknar man till besinning håraf och förenar sig om sättet för sakens genomförande, så skall segren snart nog vinnas. Och med upphörande af brånvinets förtäring skall åfven dess tillverkning upphöra; afkastningen af vår jord skall icke långre kastas i brånvinspannan; nationalvålmågan skall återuppblomstra och det gamla Sverge vinna ett båttre rygte ån det, hvaramed de nu ofta nåmnes af utlånningen — att vara ett hemland får drinkare.