Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1852, sida 2

— n — — — himlen sjelf, föratt för verldens ögon dölja hennes otålighet och hennes tårar. Plötsligt upplyftes tapeten som dolde dörren, och Bianca uppgaf ett lått rop af förskråck else. Framför henne stod en man, klådd i en pilgrims bruna kåpa och hufvudet betåckt med en kapuschong af samma fårg. Antonia skyndade till fönstret föratt kalla på hjelp. — Signora, sade pilgrimen till Bianca, befall denna flicka att tiga, om ni inte vill dfverlemna mitt hufvud till bödeln. Jag år kapiten Bramante, Carmagnolas kamrat och trogne tjenare. Antonia stannade af egen drift, och begaf sig på ett tecken af Bianca in i nåsta rum. Bramante slog tillbaka sin kapuschong och fortfor: — Jag har med så stor skyndsamhet kommit hit, signora, att dagarna, nåtterna, ja tillochmed timmarne flugit förbi mig, utan att jag tånkt på att råkna dem. Hvarken min håst eller jag hafva stupat, och det år verkligen ett så stort underverk, att jag, så brottom jag ån har, åndå på tio minuters tid skall gå till kyrkan och tacka Gud derför. — Jag kånner er, sade Bianca. Ja — ni år Bramante, grefve Carmagnolas vån och va