XVI. Pilgrimen. Det var en af dessa sköna, herrliga och lugna sommarqvållar, då den af genomskinliga dunster uppiylda atmosferen tyckes inbjuda skalden till svårmande drömmar. Den nedgående solen erbjöd vid horizonten ett praktfullt skådespel, och dess sneda strålar bråto sig lekande mot Milanos beundransvårda döme, hvars redan vid slutet af sjortonde århundradet påbegynta byggnad ånnu i dag icke år fullbordad. Knappt störde det afbrutna sorlet från staden naturens lugna och djupa hvila. Milano, detta Lombardiets så varma hjerta, slog numera endast matt och nåstan omärkligt, sedan olyckan tycktes hafva fåstat sig vid det regerande husets alla företag, och det var som om lifvet småningom vek bort ur detta tappra folks ådor, hvars segrar så långe satt skräck i dess fiender. Dermed vill man ingalunda påstå att allmänna opinionen var fiendtligt stämd emot hertig Philip Maria. Ehuru Milaneserna rått vål visste att denna furste icke var i stånd att låsa sin uppgift, bibehöllo de dock för honom sin trohet och en frivillig aktning. De