le sjelfva bedrifva eller befordra brotten. Der, såsom i städerna, brotten möjligen kunde beifras, skulle fångelserna fyllas af båtfållde. Merendels skulle det dock gå så, att lagöfverträdelserna finge passera, emot vederbörlig tribut åt lagens våktare, såsom det redan tillgår på många orter. All kontroll blefve i detta fall helt enkelt omöjlig. Man behöfver ej ha mycken erfarenhet af vår landtbefolkning, för att inse detta. Lönnbrännerier hafva ej varit obekanta på landet, och detta blott för att undgå några riksdalers beskattning. — Hvad kunde kaffeförbudet i Gustaf Adolfs tid utråtta? Jo det att kaffe dracks nått opp lika mycket som förut, om icke litet mer. Hvad hafva andra dylika förbud, som stridit mot den allmänna sinnesstämningen, förmått utråtta? De som ropa mot totalt brånvinsförbud, ropa derföre i fåvitsko. Icke stort klokare åro de som vilja återsöra den gamla goda husbehofsbrånningen, hvilken år långt förderfligare ån den stora tillverkningen. Förf. af dessa rader har mer ån en gång talat med allmogen hårom och det har nåstan på alla orter varit samma förhållande: en bonde klarade en dag i veckan af sin panna; grannarne voro bjudna att smaka, och man smakade så grundligt att man ofta söp opp hela tillverkningen. Nästa dag firades samma högtid hos en annan bonde och så hela veckan om. Man känner att vår allmoge år i allmånhet rådd att ge ut en kontant penning, men ganska litet rådd om sina naturaprodukter. Det var förr en småsak, att kasta en tunna såd i bränvinspannan, men nu man håller igen, då det gåller att ge ut en 10 å 15 rdr kontant. Då fanns brånvin att köpa i hvar gård; nu måste det hemtas på långre afstånd. Det år icke öfverallt på landet så lått för arbetaren nu som förr att skicka något af barnen i granngården efter ett halfstop brånvin. — Det bår icke heller förbises att husbehofsbrånningen förtår en vida större qvantitet rååmnen till samma qvantitet bränvin, ån fabrikshandteringen. Med den förra var man glad att erhålla 4 a 5 kannor bränvin ur en tunna potates; med den sednare ufpressar man 8 å 10 kannor. Denna omståndighet år af vigt. Om således det år sannt, att brånvinstillverkningen nu år lika stor som förr, så år det dock den skillnaden, att fordom förtärde den åtminstone 50 4 mer af bondens såd ån den nu gör. På hvad sått vill man dessutom åstadkomma en sådan reaktion och återföra husbehofsbrånningen, med tillintetgörande af fabrikstillverkningen? Det kan ej ske annat ån genom ett konseqvent utförande af samma orimliga princip, på hvilken den nuvarande bränvinsskatten år byggd, nemligen så att brånvinsredskapen klassificeras i förhållande till deras större eller mindre enkelhet, hvarefter de enkla apparaterna belåggas med ringa och de mera sammansatta med mycket hög bevillning. Oberoende deraf att det i allmänhet år en sior villsarelse att genom en konstlad beskattning söka qvarhålla en industri på en lågre ståndpunkt, då den stråfvar till en högre, — det vore såsom ville man förbjuda anvåndningen af alla mekaniska hjelpmedel, hindra alla större fabriksanlåggningar, för att qvarhålla en industri på handarbetets ståndpunkt, hvilket år en orimlighet, ehuru många personer af den goda, gamla tidenånnu yrka en sådan sats — utom denna villfarelse, utsåttes man åfven hårutinnan för samma misstag, hvarom nyss var fråga, att föreskrifva något, som aldrig kan bringas till efterlefnad. Man kånner huru fyndiga tillverkarne af brånvinsredskap varit, för att kringgå bevillningsförordningens beståmmelser i afseende å de olika klasserna af redskap. Då pannerymden togs till måttstock för beskattningen, gjorde man pannorna små, men ökade hattarne. bå dessa beskattades tog man sin tillslygt till mäskvårmarne. Seder