från den yttre verlden. Äfven hon försjönk ofta i vemodiga betraktelser; åfven hon fåstade stundom sina ågon på ett och samma föremål, tills åndtligen något ovanligt buller störde henne i hennes plågsamma betraktelser, men utan att en aktningsfull anmårkning eller ett vånligt ord kunde på hennes låppar framkalla annat ån ett färglöst, bittert och vemodigt leende. Blott stundom undföll henne i Antonias närvaro hennes hemlighet, genom ett sakta och nåstan omedvetet uttaladt ord. — Ännu ingen underråttelse från honom! sade hon. Och en suck förrådde hennes sjåls qval. Eller ock glömde hon sig ända derhän, att hon ansåg Antonia förtrogen med sin dödande oro, och frågade henne: — Har du ånnu inte hårt något från grefve Carmagnola? Vet man om han återkom mer till Milano? Talar man om hans segrar? Och når då Antonia svarade, att hon icke hört någonting, och att hertigen af Milano tycktes undvika att uttala detta namn, så sade Bianca för sig sjelf: — Ja, det år sannt; min far tycks nu blifva förlågen vid Carmagnolas namn. Hvad har