det. Andra halva uteslutande vinat sig emot de stora ängbrännerierna, och förordat den gamla goda tiden, då husbehossbränningenslorerade, då det sanns en liten lystpanna i hvarje bondstuga, som ej tillverkade mer än familjen söp opp om dagen. Andra slutligen hafva förordat frihet och en beståmd, lika skatt på den producerade varan; af hvilken följden dock måste blifva att den fabriksmåssigt drifna handteringen tager öfverhand och qvåfver den mindre tillverkningen. Denna sednare åsigt har hyllats af landets mest låsta tidning, Aftonbladet, och blef med klarhet och oemotståndlig bevisning från början uttalad, ehuru A.B. sedan tyckes hafva fallit undan för de rop, som utgångna ursprungligen från skandalpressen, vunnit gehör äfven hos många aktade tidningar. -A.B. har förordat bränvinstillverkningen;A.B. omhuldar de stora änsbrånnerierna och deras patroner,-o. s. v. har det ljudit i korus ifrån alla kanter, oaktadt A.B. mångfaldiga gånger upprepat sin afsky för hela handteringen. För vår ringa del anse vi AB:s åsigt, för så vidt den ånnu blifvit uttryckt; för den enda råtta. Ingen skulle håldre ån vi se att brånvinet, till följd af de olyckor dess öfverdrifna njutning medför, kunde helt och hållet utrotas ur landet och ersåttas af någon verkligen stårkande, sund dryck, men vi anse dess allmånna förbjudande af två skål olåmpligt. Först och fråmst dersöre, att det vore en åtgård, som skulle högst våldsamt inverka på en massa af enskilta förhållanden, hvilka vi anse staten ej åga råuishet att väldsöra. De som ropa på brånvinssörbud inse ej hvilka farliga grundsatser de drisva, då de uppmana regeringen, att krånka den enskiltes rått i samhållet, hvilken åtminstone hvarje frisinnad person bör låra sig hålla i den största helgd. Vi veta alltför vål att det gifves tillfållen då det allmånnas vål tvingar den enskilte till stora uppoffringar; det finnes ögonblick då alla förut gållande lagar få såttas å sido; men vi må akta oss, att ej i otid påkalla sådane åtgårder. Der icke trygghet finnes för den enskilte. der slocknar all rörelse och allt lif, och samhållet intråder i Rysslands eller Chinas dödssömn. England har varit rådd om individens rått, har betraktat den såsom en dgonsten; derföre har ock detta land, till trots af de många stora missförhållandena i dess sambhållslif, gått framåt till upplysning, vålmåga och medborgerlig frihet. — Det år i sanning ingen likgiltig sak, om regeringen eller representationen med ett penndrag ruinerar tusendetals förut bergade personer, hvilket blefve oundvikliga söljden af ett allmånt brånvinsförbud. Vidare måste ett sådant förbud ogillas, derföre att det blefve oulförbart, fruktlöst, och endast ledande till en kedja af nya missbruk och ny depravation. Lönnbrännerier skulle uppstå i alla skogar; lurendrejeriet, som redan nu åger rum, skulle tilltaga i oerhörd grad; kronooch tullbetjenter skulle nödgas blunda får lagbrotten, såsom de måste göra med öfvertrådelser af orimliga lagar, så framt deras lif vore dem kära. En del skul