I bränviusfrågan. Den erfarenhet, för hvilken man nu åndteligen börjat rigtigt vakna, att brånvinets åfverdrifna tillverkning och förtåring utgår en hufvudolycka för vårt land, som uppslukar dess afkastning, förstör dess både fysiska och moraliska krafter, och sålunda verkar i håg grad håmmande för folkets utveckling till upplysning, sedlighet och vålmåga, har framkallat lifligare rop ån någonsin emot denna olycksbringande vara. Äfven personer, som eljest ej lågga sig synnerligen i allmånna årenden, hafva upphöjt sin röst i denna fråga, och de hafva alla utan undantag våndt sig emot brånvinets bruk och tillverkning. Sållan eller aldrig torde ock en så stor enighet emellan alla offentliga organer i riket, af hvilka politisk fårg eller nyans de eljest månde vara, hafva visat sig, som i detta ämne. Har man varit enig i fördömelseropen mot brånvinet, så ha dock meningarne varit ganska delade i afseende å såttet för den skadliga varans utrotande. De flesta hafva yrkat på att den skulle helt och hållet förbjudas, att brånvinsproduktionen skulle förklaras i bann öfver hela riket och hela året igenom, eller ock att en så stor skatt skulle låggas på tillverkningen, som kunde motsvara förbu