En vacker löstdag. Hvi sjunger evigt man om vårens fröjd, Om båckens sorl och vestans milda vindar, Om lårkans drillar emot himlens höjd Och elfvors sånger under gröna lindar; Om solens glans, om blommans sköna knoppning. Om hvarje fri och glad och ljuf förhoppning? Har du, o menska, ingen sång att ge Den tid då hoppet sina skördar bergat, Då solens strålar likvål vånligt le Emellan kronor, hvilka stormen hårjat; Den tysta tid, den stilla vemodsrika, Allvarlig, lugn och fröjde full tillika? Ty då kan Hösten vara. Hvarför ståds Då tala om dess storm och öde lunder? En vacker eftersommardag! Jag glåds Vid blotta tanken på dess högtidsstunder, Med dessa milda, hulda afskedsblickar, Som solen då till jorden vånligt skickar. Såg dock, om ej en sådan dag år skön? Hur tyst och stilla! Intet lösblad skålfver; En ensam sogel qvittrar. Nyfödd grön Står gräsets matta. Högblå himmel hvålfver Sig kring en jord, som uti andakt beder, Och fridfullt glad till hvila sig bereder. Den år mig kår den dagen från den tid, Då barn jag satt vid gamle Olofs sida. Hans hela våsen var en bild af frid, Och godhet lyste i hans ågon blida. Jag ser hans bild, då höstsola stilla bergas, Och vesterns rand af silfverlockar fårgas. f AJ