Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1852, sida 1

traktelser bedröfva vår lilla kära Ugolina, som inte önskar någonting högre ån att i lugn få njuta den dubbla lyckan att omfamna sin bror och sin man! — Hvad fången betråffar — nå min Gud, det år hans ensak. — Hvarför har han utsatt sig för den hel. Marci råttvisa? Vi hafva ju ingen skuld deri och böra söljaktligen inte derigenom låta afhålla oss från att smaka på denna butelj. DÖ Ddet år sannt, tillade Ugolina, i det hon skyndade bort att hemta buteljen. — Gif hit! jag förstår mig på den saken, sade Bramante. Och han låt korken springa i taket. Ugolina höll först fram sitt glas, derpå Gambara. Sist slog kapitenen i åt sig sjelf. — Herrligt! sade Ugolina. — Utmårkt! sade Gambara. — Båttre ån jag trodde, tillade kapitenen, i det han slekade sig i mustascherna. Verkliga förhållandet var, att Bramante aldeles icke kånde smaken på denna nektar, emedan han blott fuktade läpparne dermed, och hållde glasets innehåll på golfvet. Hvarken Gambara eller hans hustru hade märkt detta knep. Glasen fyldes ånyo och samma knep förnyades af Bramante.