Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1852, sida 1

han vidrört båda och öfvertygat sig att de icke stodo till att väcka. Ingen enda rörelse af Gambara hade undgått honom. Han visste hvar nyckelskåpet var; han visste i hvilket hörn af skåpet den sårdeles dyrbara nyckeln hångde; han fann hvad han sökte, gick försigtigt ut ur rummet och intrådde i en underjordisk gång, som var matt upplyst af en rökig lampa, som hångde ned från taket. Då han anlåndt till det för honom betecknade sångelset, lade han sig med örat till marken, och då han ingenting hörde, stack han nyckeln i låset. — Hvem år det som kommer? ropade grefven hastigt uppfarande ur sömnen. Vill kanske Venedigs signoria bespara mig en långsam process och låta döda mig i fångelset? — Tyst! sade Bramante, i det han med armarna trefvade framför sig i mörkret. — Hvarför skall jag tiga? Det år mycket vackert af republiken, att den tånkt derpå, att jag hår befinner mig ensam och utan ljus och att således ett besök skall kunna skingra min ledsnad och bereda mig nöje. Jag år särdeles tacksam för en sådan uppmårksamhet. Således, hvem år det? — Är det skarpråttaren? — Det år bramante!