Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1852, sida 1

— Det år för besynnerligt, sade Ugolina, detta vin frambringar så ljufva drömmar. — Det förekommer mig aldeles som om jag hörde en orgel. — Sjunger man kanske i fångelset? frågade fångvaktaren med misstånksam min. — Den musik, som ni hår, sade Bramante till Gambara, år helt enkelt den ljufva sång som lefver i vår själs inre och som klingar af sig sjelf, då vi med glaset i hand hafva mod att förklera bekymren krig och såga alla sorger sarvål! — Och hvad er betråffar, fortfor han, i det han lutade sig ned till Ugolina och kysste henne på axeln, så år er föregilna dröm, min retande våninna, en skön verklighet, ty jag ålskar er ånda till vansinne, och år i stånd att derpå gifve er alla de bevis ni kan ånska. I detta Ögonblick förvandlade sig den himmelska musiken, som fångvaktaren trodde sig höra, i ett menskligt snarkande, som aldeles inte hade något melodiskt, och som han sjelf utförde med allt utseende af den innerligaste lycksalighet. Ugolina hade icke tid att förundra sig deröfver. Hon låt sjelf sitt hufvud tungt nedfalla på ryssstödet af sin stol och tillslåt ögonen. Bramante steg upp och betraktade tigande detta interessanta par. — Hastigt till verket, mumlade han, sedan