Af ljus och skönhet många bilder höga Framträda stilla för hans inre öga. Ej bördens glans och flärden Honom gläder Hans själ är uppå högre skatter rik . .. När ban sin kärsla uti toner kläder Af värmande och smältande musik, Då lyssna alla; aldrig Svea glömmer Den sköna dikten om hur rosen drömmer. Ack, var Hans lif ej likt en toa, som stilla Förklingar i den tysta qväll — och dör? Vi lyssna ännu; — nej, det är en villa, Ej någon dödlig mer den tonen hör; För evigt tystnad är den blott ett minne Med smärtsam saknad rörande hvart sinne, Hvad för Hans namn så vidt kring Nordens bygder, Med kärlek nämndt så i palats som tjäll? Är det ej glansen af Hans stilla dygder, Det milda skimret lik en vårlig qväll? Är det ej hjertats oskuld, än förvarad, Med tankens djupa allvar sammanparad? Du unga Fursteson! i sångens lunder Uti din krona mången ros du band, Och mera snabba flögo lifvets stunder, Vid diktens sköna, underfulla strand; Der uti aftonrådnans purpursjöar Du såg en hägring af de sällas öar. Säg, längtade Du icke öfver vågen Till Skönhetens och Sångens fosterland? Och glänste Dig ej stundom uti bågen De fagra blommor på den fjerran strand, Der rika toner smeka nu Ditt öra, Dem blott i brutna ljud Du här fick höra? Välan, Du gick . . . J, smärtans böljor, svallen Med stilla gråt kring Sveas älsklings bår! Allt är förbi . . . och Nordens Balder fallen: Skönlockig, blåögd, i sin ålders vår . . . Hans milda stjerna slocknade — och sorgen Sin vinge sveper öfver Kungaborgen. Ej guld, ej purpur nog Du har att skyla, Du Höga Drottning, Dina djupa sår . .. Och intet diadem förmår att kyla De heta suckar vid Din älsklings bår . . Ej jordisk höghet, ej Din dubbelkrona Dig, Konung, kan från pröfn ingen förskona. Men se — då nattens skuggor ned sig sänka, Och månan glänser öfver sjö och land, J skolen blicka dit, der stjernor blänka, Bland ljusa skyar, på den sjerran strand . .. Och från en stjerna, som ej molnen hölja, Skall Gustafs ande Er med kärlek följa. Han ofta blicka skall derfrån till Norden, Ty Han var Svensk till sinne och till håg, Och allt hvad skönt, som fanns på fosterjorden, Den furste-yngling mest om hjertat låg ... Derför Ditt minne ej den graf skall hölja, Dit vi, prins Gustaf, under sorg Dig följa. O, det är ljuft. att såsom Du, hanjutit Sin korta lefnads undersköna dröm! Lik floden, som bland blomstertufvor flutit, Och himlens stjernor speglat i sin ström . ... De rosor, Prins, som brytas till Din ära, Ej några taggar åt Ditt minne bära. Se — nordens korta sommar är förgången, Och alla blommor uppå fälten dö! Tag då en minnesblomma utaf Sången, — Långt skönare hon borde åt Dig strö, — Det är ej smickrets språk, som styrt min tunga, Vid Gustafs graf djerfs ingen hofskald sjunga.