Vi hafva icke reproducerat något af de många sorgeqvåden öfver den aflidne unge, ålsklige prins Gustaf, hvilka varit synliga både i svenska och norska tidningar, hufvudsakligast af det skål, att utrymmet icke medgifvit det. Ett i Stockholm uti brochyrsorm utkommet, af Herman Bjursten författadt dyäde utmärker sig dock för sin herrliga, välljudande diktion och sina vackra poetiska tankar så mycket framför mångden af dessa försök, att vi anse oss icke böra underlåta att meddela våra låsare detsamma. Det lyder som följer: Det stundar höst ... och stormens ande ilar På lösta vingar öfver skummig sjö; Ett töcken öfver Nordens himmel hvilar Och lundens kronor sina blad förströ ... Ack! ... sommarns korta tid är ren förgången Och jorden snart i vintrens boja fången. Förgångelsen går fram igenom lifvet Och andas iskallt på dess rosors vår; Det unga herrliga — så är det skrifvet — Af dödens lia härjas och förgår ... Vår skönsta dröm, vår rikaste förhoppning Skall vissna, blomman lik, uti sin knoppning. Så kom ett dödsbud nyss från Broderlanden, Och Sveas bjerta blödde djupt dervid: Han löste bojorna, den rika anden, Och for till Gud, for i sin faders frid; Den Fursteson, omkring hvars milda spira Blott sång och kårlek sina rosor vira. Vid festens glans — i kungaborgens salar, Hur ofta tyst och drömmande Han gick; Ack i ett hjerta, såsom Hans, ju talar Så mången känsla, dold för verldens blick;