Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1852, sida 2

stod likväl kapiten Bramante att smyga sig in i fruntimmernas hjertan. Hans väl vårdade mustascher, hans djerfva blick, hans triumferande gång, och framför allt en med det utsöktaste galanteri förenad konversation hade öfverallt gjort honom till en slags Amadis, som alltid med såkerhet påräknade att göra lycka, och fördenskull aldrig satte något vårde på dylika åfventyr. Det var således naturligt, att han alltid med så mycket större glådje blef emottagen hvart han kom, och att sorgen vid afskedsstunden var så mycket bittrare. Häraf är det lått förklarligt hvarför Usolino, som eljest i grund och botten förstod sig på kärlekshandtverket, och i början på fullt allvar funderat på att med Bramantes bistånd blifva en trogen och årlig hustru, långe grubblade öfver det besynnerliga sått, hvarpå kapitenen slingrat sig ur hennes nåt, och verkligen hyste för honom detta slags rebelliska och envisa ömhet, som fruntimmer af detta slag vanligen kånner för de otacksamma, som dfvergifva dem. Af verklig förtviflan hade hon gift sig med Gambara, som var en får venetianska regeringen vigtig tjensteman, emedan han var statsfångelsets fångvaktare och åtnjöt stort förtroende hos den ådla signorian. (Forts.)