Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1852, sida 2

och ständer, att ordna densamma och att den enskilte hvarken behöfver eller bör blanda sig deri. Det är med detta sednare argument menniskorna alltid söka försvara sin likgiltighet för allmånna angelägenheter. I den religiösa srågan är dock en sådan likgiltighet mer än eljest klandervård. Inga institutioner ingripa mera i individens alldrainnersta andliga lif ån de kyrkliga. De måste göra det, ty ireligiöst hånseende kan ingen tånka och tro för en annan, utan hvar och en måste sjelf tänka och tro, måste sjelf af fri böjelse tillegna sig kristendomens låra. Detta år en af protestantismens grundtankar, en af dess protester emot katholicismen, som satte kyrkomöten. påfliga dekretaler och i allmänhet den månshöfdade presterliga institutionen såsom förmyndare för den enskiltes tro och handling, ja gjorde presterna till medlare mellan Gud och menniskan. Det var en af Luthers stora uppgister, att återvinna individens rått att I sjelf söka lära känna Gud och nalkas honom, och att inprågla hos honom detta sökande såsom en skyldighet. Men konseqvenserna af denna sanning blefvo ej dragna; presterskapet qvarstod i nåstan oförändradt skick och den påfliga myndigheten dfverflyttades på regenterna. beraf följde också, att den protestantiska församlingen bibehöll den beqvåma låran, att låta presten tänka för Sig. Hvad tjenar det, så ytttras ånnu allmånt, -att man grubblar i religion; det tillhör presterna: det må de göra. — Detta förestållningssått, helt och hållet stridande mot kristendomen, år en qvarlesva ifrån katholicismen, hvilkeni sin ordning ärst det ifrån judendom och hedendom. Det är ett föreställningssätt, som nödvändigt följer af den statskyrkliga institutionen och som lått leder till individernas totala andliga försoffning. I flera länder, framför allt ti England, hafva emot dessa åsigter kraftiga röster höjt sig, af personer, som vaknat till medvetande deraf, att de ej åga rättighet att så blindt stålla sig under kyrkostyrelsernas förmynderskap. En sådan rörelse begynner åfven röja sig i vårt land. Den undertryckta individualiteten uppreser sig. Deraf följer ovillkorligen att en mångfald af enskilta meningar skola framtråda. Så uppkomma sekter, med de mest skiljda åsigter, i motsats mot den statskyrkliga enheten. Denna splittring i meningar och den strid, som mellan dem nådvåndigt måste blifva, förskräcker mången och våcker tvifvelsmål mot råttmåtigheten af deras anspråk. -Hvilken sanning, hvilken rått, frågar man, hafva dessa orostiftare, som icke sjelfva kunna komma öfverens: som drifra den ene den, den andre den låran?— Det år en invändning, som i alla tider den bestående ordningen kunnat rigta emot kåmparne för en ny utveckling. Det var den anmärkning, som katholicismen och päfredömet, hvars enhet gjorde på engång dess största styrka och dess största svaghet, stådse upprepade emot de delade, ofta mot hvarandra fiendtliga, protestantiska partierna. Men lika fullt segrade de sednare, och vi fråga om verlden lidit derpå? Det har under ifrågavarande mötes öfverlåggningar yttrat sig olika tankar om den kyrkliga enheten. Några talare hafva försvarat den såsom ett godt, andra hafva försvarat meningarnes och bekånnelsernas olikhet, eller med andra ord, sektvåsendet, emedan det innebure ett andeligt lif, som år båttre ån det dödstillstånd, som kallas ordning och enhet. Sanningen, har man sagt, bryter sig såsom ljuset i många fårger. Hvarje fårg år lika beråttigad, och alla uppgå de dock i ljuset. Så skola åfven engång alla söndrade meningar uppgå i en högre enhet. Månne icke denna hösre, religiösa enhet skulle kunna snart nog vinnas, om man mera sökte den på det moraliska, än på det dogmatiska området? Må enheten i lärobegreppen underordnas enheten i gudaktighet, krist