Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1852, sida 2

fiendes vanåra och er åra. Detta år visserligen mycket, men det år icke nog! Vet ni hvad Visconti år? Anser ni honom kanske för ett lejon, som skakande sin mahn, störtar rakt fram mot jågaren, eller som ryter högt i farans stund och kåmpar man mot man? Nej! tånk er honom snarare, som en osnygg råf, den der darrar vid minsta buller, smyger sig bakom buskarna och uppletar ett bakhåll, hvarifrån han utan fara kan öfverraska sitt rof i måkret eller under sömnen. Visconti båfvar tillbaka, han flyr, han år rådd. Men så långe ånnu ett smyghål blir honom öfrigt, dit han kan draga sig tillbaka föratt afvakta lågligare tillfålle, så långe år han ånnu icke besegrad. Undangömd i sitt palats i Milano ser jag honom redan med handen famlande i sina penningekistor, föratt uttaga en summa guld, det vill såga en ny armee, skickligare anförare och — hvem vet? kanske tillochmed segrens förlorade hemlighet! — — Der, ådla senatorer, der i sjelfva hjertat af hans stater, måste vi göra det sista förfärliga angreppet. Ingen förskening! Philip, Venedigs fiende, hotar oupphörligt — Philip, Venedigs bundsförvandt, skall oupphörligt svika det. Hvad bör således ske? Ingenting annat, än att denna trolösa furste, bunden till händer och fötter, bör föras inför er och af er få sitt öde