Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1852, sida 1

A33 — 2 2— Om dramatik och dramatisk konst i allmänhet, och den inhemska i synnerhet. HI. Om theatrarne. Vi hafva i det föregående talat om de mest graverande orsakerna till den svenska theaterns låga ståndpunkt, både hvad dramatik och dramatisk konst betråffar, och åfven påpekat några af de medel hvarigenom den skulle kunna höjas. Låtom oss nu betrakta en annan sida af saken, det vill såga den rent materiella . ty horu etheriskt konstens våsende ån år, så har det likvål behof af materiella medel, för att riktigt kunna imponera. Bland dessa medel intaga skådeplatserna förnåmsta rummet, och det år om dem vi vilja tala .. Om man undantager Stockholm, Götheborg och Norrköping, samt ånnu några få af våra landsortsståder, huru se de theatrar ut, på hvilka landsortssållskaperna måste utföra sina produktioner? Jo, de åro antingen belågna på vindar, der blåst och köld hafva fri entre genom hvarje springa .. eller också om man vid tullporten till en liten stad får se en gammal rödmålad lada, och frågar hvartill den begagnas, så får man till svar: Det år komedihusetlI lyckligaste fall år en sal inredd till theater. Skådeplatsen blir dervid så liten, att om en någorlunda reslig person uppträder der, så stöter ban hufvudet emot molnen .. Men i en sådan sal slipper åtminstone skådespelaren, i det han hackar tånderna af köld, utropa med hr Blanches gamle skådespelare: — -bet år ej godt att stå uppå en vind i trettio graders köld, och åndå föra ut sin roll med vårma! — —, Fast mer får man sig bokstafligen ett svettbad, då den lilla salen blir uppfylld af åskådare, hvilka åro den på scenen spelande så nåra att de mycket vål kunna bjuda hvarandra snus öfver rampen — — hvilket verkligen en gång lårer ha intråffat i en mindre stad. Man kan förestålla sig hvilken illusion som skall och måste blifva följden af detta nårmande emellan publiken och skådespelaren. Först och fråmst måste den senare alltid distraheras af att se publiken bokstafligen så på sin nåsa, och huru sannt han då kan återgifva sin roll, det lemna vi åt läsaren sjelf att bedöma. För det andra ser åskådaren tydligt framför sig en målad verld, han år så nåra att han beqvåmt kan råkna trådarna i kulissvåfven, och kan till och med upptåcka att kungens siden eller sammetsmantel år bara simpelt bomullslårft. Men antagom nu att theatern består af en vind eller en af de gamla lador dem vi nyss omtalade, hvad blir då följden? Jo, att under vintern år der nåstan kallare ån utanför, att skådespelarne måste åfventyra lif och helsa i sina tunna kostymer, att de upptråda helt och hållit blåfrusna på scenen, och många gånger måste genom en öfverdrifven rörlighet söka hindra sig ifrån att frysa fast på tiljan .. Och åskådaren år icke båttre lottad. Det år visst sannt att han icke behöfver vara klädd i trikoter och tunna drågter, men ändå går han ofta derifrån med en förkylning, som kan stå honom ganska dyrt . . och deraf följer att om vintern blir långvarig, så få de stackars artisterna spela för tomma våggar, emedan ingen vill riskera lif och helsa för att gå åstad och se dem frysas Om sommaren åter, år man visserligen i såkerhet för kölden, men olyckan kan ju vilja att midt under spektaklet, en regnskur kommer, och då år det ingalunda bättre. Ofta hånder att regnets smattrande på taket