Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1852, sida 2

det vill såga, ett fullkomligt förnekande af ett på samma sått angripet hjerta. Hertigen gjorde ett uppehåll, hvilket han ansåg nödvåändigt för ett lyckligt resultat af hans taktik; derpå fortfor han lifligt: — Således, — ålskar du grefven eller ålskar du honom inte? Det år hela frågan. Vid detta direkta anfall, hvars brist på delikatess Visconti dock sökte upphjelpa derigenom, att han yttrade sig i en godmodig ton och dervid Jåtsade som om han lade i ordning de på bordet kringspridda papperen, blef Bianca orolig och håll handen för ansigtet, liksom får att dölja dess rodnad. Hon visste icke hvad hon skulle svara och åndå svålde hennes hjerta af detta svar. Men tvifvel, fruktan, ja, tillochmed blygsel höllo henne tillbaka. Huru skulle denna strid sluta? Skulle minnet af förolåmpningen segra öfver hoppet om lycka? Skulle förlätelsens eller håmndens ord gå öfver hennes läppar? Bianca var qvinna — Bianca ålskade — hon var öfverseende och god; hela hennes groll, hela hennes misstroende upplöste sig i en ådelmodig förlåtelse. Hon närmade sig bordet, fattade åter pennan och sade: — Diktera vidare, min far, jag skall skrifva. (Forts.) RE —