Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1852, sida 2

Ovilkorligen ledes tanken till den glada mh lått sinnade grannen på andra sidan sundet, denna barnsliga manlighet igenkånner man lit barnes son, och tanken söres ovilkorligen tillbaka till skaldens ord: -För vek för den nordiska styrkan, eller för söderns behag mycket för nordisk ånnu . Men åger vårt fosterland vål också en dramatik, hvaruppå man kan igenkånna det nordiska folklynnet? Finnes hår en dramatik, som för utlånningen kan yppa klafven till den svenska nationens omhytliga och mångskiftande skaplynne? OUtan betänkande kunna vi häårtill svara nej. Beetraktar man de senare årens dramatiska produkter i vårt fädernesland, så sinner man att våra svenska dramaturger bildat sig efter tyska eller danska mönster. Någon gång skimrar vål ett drag, som en perla Jram utur dess chaos, men den försvinner bland mångden af de fråmmande intryck som de emottagit. Den svenska komediens tungsotade gång påminner om Tysklands -witziga sånggudinna; en af våra mest omtyckta dramaturger tyckes hafva helt och hållet tagit Kotzebue till mönSster, och sjelfståndighet kan icke ens den noggrannaste forskare upptäcka. Dessutom lefva vära theatrars repertoirer nåstan uteslutande af öfversättningar. Hvad i synnerhet den kongl. scenen betråffar, så år derstådes ett svenskt original att anse som en epok, ja, man kan nåstan såga, som ett under. Utom de skådespel hr Jolin skrifvit för den, har sedan August Blanche tystnade, intet dylikt varit derstådes synligt. Och hvem vore det vål egentligen som skulle uppmuntra inhemska författare, om inte kongl. theatern? Man förundrar sig med skål öfver dess uraktlätenhet i detta fall, då man ser den med en sådan förkårlek framdraga det utlåndska, både hvad saker och personer betråffar. Visserligen har man nu det hoppet att den nya styrelsen skall frångå denna falska position, som utöfvar ett så menligt inflytande på vår dramatik; men en lång och bedröflig erfarenhet tillåter oss knappt att hysa ett sådant hopp! Man synes utgå från den synpunkten, att en inhemsk dramatik år omöjlig, men deruti misstager man sig, ty Sverige saknar, likaså litet som något annat land, kapaciteter i denna branche af skön konst, om man endast underlåttade vågen för dem. Men hvem vill nu föröda den dyrbara tiden med att skrifva för scenen, då arbetets lån inte betalar dess möda, då det inte finnes en sund och sansad kritik, till hvilken man kan såtta förtroende? Det lånder den kongl. theatern till en evig skam, att den i stållet låtit den -mindre theaternuttaga det första steget till uppmuntrande af inhemsk konst. Denna theater har upptagit många originalstycken på sin repertoir, och att de flesta gjort lycka, bevisar fullkomligt riktigheten af det gjorda försöket. Flera af dessa, ehuru visserligen behåftade med många fel, hade varit fullkomligt vårdiga att gå öfver den kongl. scenens tiljor, men i stållet har den nöjt sig med att sullproppa allmånheten med den franska gråslighetsskolans förskåmda produkter. Följden af cn sådan princip, blir publikens förskämda smak, som, om detta sortsättes, till slut skall göra den oförmögen att njuta af och att kunna uppskatta ådlare alster. Följden blir vidare, att de svaga telningar af inhemsk dramatik, som förut funnos till, allt mer och mer vantrifvas, och att till slut intet spår skall finnas qvar af den lofvande grodden. Och ånnu en sak, äfven tillhörande den kongl. theaterns syndaregister. Hvarför inte, då ösversättningar nådvåndigt måste utgöra repertoirens grund, hvarför inte då utvålja CCZ ——